Oj, oj oj dominerar fortfarande i ditt vokabulär. När du ser nya saker, sätter dig på rumpan, ser djur ( då helst hundar och fåglar) eller mat. Allt är oj, oj. Orden mamma och pappa lyser fortfarande med sin frånvaro men i bland varierar du dig med att säga boj (?), ti-da (titta?) tatt (tack?).
Motoriskt går det nu allt snabbare. Du går utan större problem på de flesta underlag. Du tar dig lätt upp om du ramlar (I går tog du dig till och med upp ur en stor grop i sandlådan) och har börjat springa några steg. Trappor är en riktig favorit och du skrattar på varje steg. Det tar ett tag att gå i trappor så ibland tar vi hissen. Då brukar du protestera häftigt men om det hela kompenseras med att du får trycka på våningsknappen, blir du rätt glad.
Helst går du nu själv när vi är ute på promenad. Till dockan är inga problem ( ett par hundra meter) men det tar ett tag för det är många spännande saker på vägen. Att sedan tvingas sätta sig i vagnen är givetvis inte kul och du protesterar gärna samtidigt som du intar en ställning likt en sprättbåge. Kanske inser du att det är rätt svårt att få ner dig i vagnen då?
Att protestera är något som kommit snabbt de senaste veckorna. Maten som tidigare slank ner oavsett sort, sorteras nu under noga övervägande. Det du inte vill ha tar du ut ur munnen. När du anser att du ätit klart, kastar du resten på golvet. Samtidigt som det för oss kan vara lite lätt frustrerande är det också härligt att se att du har en vilja.
Även om orden ännu inte är så många blir du alltså allt tydligare i din kommunikation. Detta visar du också i att ta dig på det ställe du slagit dig när du ramlat eller att peka på det du vill ha.
Det går framåt och jag är så otroligt lycklig över att få vara med på din resa. Du är det finaste som finns min lille prins!
